Gud, du har väl inte övergett mig

^1-2 Jag ropar till Herren. Jag ropar till honom så högt jag kan, för att han ska lyssna!

³ Jag har ångest och ser ingen utväg mer. Till och med om nätterna ber jag och sträcker mina händer mot himlen. Det finns ingen tröst för mig.

⁴ När jag tänker på Gud suckar jag, och när jag ser hur jag har det så förlorar jag allt mod.

⁵ Han håller mig vaken, och i min oro kan jag inte få fram ett ord mer.

⁶ Jag kan inte låta bli att tänka på hur det var förr,

⁷ på den tiden då vi spelade och sjöng glada sånger till långt in på nätterna. Jag tänker på detta och funderar över skillnaden mellan då och nu.

⁸ Har Herren övergett mig? Ska han aldrig mer hjälpa mig?

⁹ Är hans kärlek borta för alltid? Har han svikit sitt löfte?

¹⁰ Har han glömt bort att visa mig sin nåd? Har han i vrede slagit igen dörren framför den han älskar?

¹¹ Jag sa: Det som gör mig mest ont är att Guds kärlek och välsignelse inte är som förr.

¹² Jag kommer ihåg alla hans stora under.

¹³ Dessa underbara gärningar är jämt och ständigt i mina tankar. Jag kan inte låta bli att tänka på dem.

¹⁴ Gud, allt vad du gör är heligt. Var finns det någon annan gud så mäktig som du?

¹⁵ Du är en Gud som gör under! Du visar fortfarande din stora makt.

¹⁶ Med din styrka räddade du ditt folk och du ledde Jakobs och Josefs söner ut ur Egypten.

¹⁷ När Röda havet såg dig, fylldes det av skräck! Det bävade ända ner i djupet!

¹⁸ Från molnen öste regnet ner och åskan mullrade i skyn och blixtarna flammade.

¹⁹ Ja, din stämma hördes i stormen. Bländande blixtar lyste upp världen! Jorden skakade och bävade.

²⁰ Du banade en väg rakt genom havet. Vi kunde inte se dina fotsteg, och vi visste inte att vägen fanns där!

²¹ Men du ledde ditt folk som en fårhjord, med Mose och Aron som herdar.