Add parallel Print Page Options

En väg till Gud genom prövningar och lidande

1-2 Rädda mig, Gud, för vattnet står mig upp till halsen!

Djupare och djupare sjunker jag i dyn, och vattnet bara stiger.

Jag har skrikit mig hes och är alldeles utmattad. Mina ögon är svullna av gråt, och förgäves har jag sett efter dig, min Gud.

De som hatar mig utan orsak är flera än hårstråna på mitt huvud. Det är inflytelserika män, som går samman för att döda mig trots att jag är oskyldig. De kräver att jag ska straffas för sådant som jag inte har gjort.

Gud, du vet så väl hur dåraktig jag har varit, och du känner till alla mina synder.

Herre, du som härskar över alla himmelska härar och är Israels Gud, låt mig inte vara en stötesten för dem som tror på dig. Om de ser att du lämnar mig i sticket blir de förvirrade.

Det är för din skull som de hånar och förbannar mig.

Till och med mina egna bröder skäms för mig och låtsas som om de inte känner mig!

10 Min iver för ditt tempel brinner som en eld inom mig. Alla förolämpningar mina fiender riktar mot dig, träffar också mig.

11 När jag sörjer och fastar inför dig, Herre, hånar de mig!

12 Alla talar om mig när jag går omkring sorgklädd! De småskrattar åt mig!

13 Jag är hela stadens samtalsämne, och i dryckesvisorna sjunger man om mig.

14 Men jag fortsätter att be till dig, Herre! Nu är tiden inne då du kommer att lyssna till mig. Du är beredd att ge mig din kärlek och godhet. Svara på min bön och rädda mig, eftersom du har lovat det.

15 Dra upp mig ur detta träsk! Låt mig inte sjunka! Rädda mig från dem som hatar mig och låt mig inte drunkna.

16 Låt inte vattenmassorna begrava mig eller strömmarna dra ner mig i djupet. Rädda mig från avgrunden!

17 Herre, svara på min bön, för din kärlek och godhet tröstar mig! Din nåd är så stor och så god.

18 Herre, du vet att jag inte ser någon utväg längre. Göm dig inte för mig. Skynda dig, och kom och rädda mig!

19 Kom, Herre, och befria mig från alla mina fiender!

20 Du vet hur skamligt alla talar om mig och hur de förolämpar mig. Du ser dem allesammans och vet vad var och en har sagt.

21 Deras förakt för mig har krossat mitt hjärta, och jag är förtvivlad. Om ändå någon kunde visa medlidande! Det finns ingen som kan trösta mig!

22 De blandade gift i min mat och i stället för vatten gav de mig ättika blandat med galla.

23 Låt deras festmåltider ruinera dem och deras frid försvinna.

24 Låt dem drabbas av mörker och blindhet och vrid deras höfter ur led.

25 Häll ut din vrede över dem! Låt dem känna din vredes glöd och

26 låt deras hem stå öde och övergivna!

27 Utan förbarmande förföljer de den som du redan har straffat och hånskrattar åt den du har sårat.

28 Låt dem stå till svars för varenda synd de gjort och ha inte överseende med dem.

29 Utplåna dessa människors namn från de levandes bok! Låt dem inte finnas där tillsammans med dem som lever efter din vilja.

30 Men, Herre, befria mig från mitt elände och mitt lidande.

31 Då ska jag prisa dig med min sång! I tacksamhet kommer jag att sjunga en lovsång till dig.

32 Du gläder dig mer över det än om jag offrar en tjur eller en oxe.

33 De förtryckta ska få se vad Gud gör för dem. Inte undra på att de kommer att bli glada! Alla som söker Gud ska få nytt mod,

34 för Herren hör hur de fattiga och behövande ropar. Och inte heller glömmer han dem som är fångar för hans skull.

35 Prisa honom, både himmel och jord! Prisa honom, alla hav och allt som finns i dem!

36 Gud ska nämligen rädda Jerusalem. Han ska bygga upp Juda städer igen, och hans folk ska bo i dem och inte drivas bort.

37 Deras barn ska ärva landet, och alla som älskar honom ska tryggt kunna bo där.

Den lidandes bön

69 För körledaren, enligt Shoshannim[a]. Av David.

Rädda mig, Gud,
    för vattnet står mig upp till halsen!
Djupare och djupare sjunker jag i dyn,
    jag saknar fotfäste.
Jag har kommit ut på djupt vatten,
    floden sveper över mig.
Jag har ropat mig trött,
    min strupe är hes.
Mina ögon är matta
    och ser med väntan på dig, min Gud.
De som har hatat mig utan anledning
    är flera än hårstråna på mitt huvud.
Det är många som vill förgöra mig
    och som utan orsak är mina fiender,
Jag måste ersätta vad jag inte har stulit.

Du känner min dumhet, Gud,
    min skuld är inte gömd för dig.

Låt dem som hoppas på dig inte komma på skam för min skull,
    härskarornas Herre,
låt inte dem som söker dig hamna i vanära för min skull,
    du Israels Gud.
Det är för din skull som jag hånas
    och mitt ansikte täcks av skam.
Jag har blivit främmande för mina egna bröder,
    en främling för min mors söner.
10 Min iver för ditt tempel förtär mig,
    och dina förolämpares förolämpningar har fallit över mig.
11 När jag sörjer och fastar
    hånar man mig.
12 När jag klär mig i sorgkläder
    blir jag en visa för dem.
13 De som sitter i porten sladdrar om mig,
    och i dryckesvisorna sjunger man om mig.

14 Men jag ber till dig, Herre, vid rätt tid.
    Svara mig, Gud, i din stora nåd,
    i din frälsnings trofasthet.
15 Rädda mig ur detta träsk!
    Låt mig inte sjunka!
Rädda mig från dem som hatar mig
    och från de djupa vattnen.
16 Låt inte vattenmassorna begrava mig
    eller djupet uppsluka mig.
    Låt inte avgrunden sluta sitt gap över mig.

17 Herre, svara mig i din godhet och nåd,
    vänd dig till mig i din stora barmhärtighet.
18 Göm dig inte för mig, din tjänare,
    för jag är i nöd.
    Skynda dig att svara!
19 Kom nära mig och befria mig,
    friköp mig från mina fiender!

20 Du vet hur jag hånas, förolämpas och vanäras.
    Du ser alla mina ovänner.
21 Deras förakt har krossat mitt hjärta,
    och jag är sjuk.
Jag sökte medlidande
    men fann inget,
någon som kunde trösta mig
    men hittade ingen.
22 De blandade gift i min mat
    och gav mig ättika att dricka i min törst.

23 Låt deras bord framför dem bli en snara
    och deras frid[b] en fälla.
24 Låt deras ögon drabbas av mörker, så att de inte ser,
    och deras höfter alltid vackla.
25 Häll ut din vrede över dem!
    Låt dem känna din vredes glöd,
26 och låt deras hem stå öde
    och ingen mer bo i deras tält.
27 De förföljer den som du har slagit
    och pratar om plågan hos den du har sårat.
28 Ställ dem till svars för synd efter synd,
    låt dem inte få del av din rättfärdighet.
29 Utplåna dem från de levandes bok!
    Låt dem inte finnas upptecknade bland de rättfärdiga.

30 Jag är i nöd och ångest,
    Gud, låt din räddning bli min tillflykt.

31 Då ska jag prisa Guds namn med sång,
    ära honom med tacksägelse.
32 Det behagar Herren mer än en tjur
    eller en oxe med horn och klövar.
33 De förtryckta ska se det och glädja sig,
    ni som söker Gud ska få nytt mod,
34 för Herren hör de fattiga
    och föraktar inte sina fångna.

35 Låt himlen och jorden prisa honom,
    haven och allt som rör sig i dem!
36 Gud ska rädda Sion
    och bygga upp Juda städer igen,
    de ska bo där och ta det i besittning.
37 Hans tjänares barn ska ärva det,
    och alla som älskar hans namn ska bo där.

Footnotes

  1. 69:1 enligt Shoshannim kan betyda ungefär till/enligt Liljorna(s melodi), men det kan också vara ett namn, möjligen Susa.
  2. 69:23 Grundtextens innebörd är osäker.

69 För sångmästaren, efter »Liljor»; av David.

Fräls mig, Gud; ty vattnen tränga mig inpå livet.

Jag har sjunkit ned i djup dy, där ingen botten är; jag har kommit i djupa vatten, och svallet vill fördränka mig.

Jag har ropat mig trött, min strupe är förtorkad; mina ögon försmäkta av förbidan efter min Gud.

Flera än håren på mitt huvud äro de som hata mig utan sak; många äro de som vilja förgöra mig, de som äro mina fiender utan skäl; vad jag icke har rövat, det måste jag gälda.

Du, o Gud, känner min dårskap, och mina skulder äro icke förborgade för dig.

Låt icke i mig dem komma på skam, som förbida dig, Herre, HERRE Sebaot; Låt icke i mig dem varda till blygd, som söka dig, du Israels Gud.

Ty för din skull bär jag smälek, för din skull höljer blygsel mitt ansikte;

främmande har jag blivit för mina bröder och en främling för min moders barn.

10 Ty nitälskan för ditt hus har förtärt mig, och dina smädares smädelser hava fallit över mig.

11 Jag grät, ja, min själ grät under fasta, men det blev mig till smälek.

12 Jag klädde mig i sorgdräkt, men jag blev för dem ett ordspråk.

13 Om mig tassla de, när de sitta i porten; i dryckeslag göra de visor om mig.

14 Men jag kommer med min bön till dig, HERRE, i behaglig tid, genom din stora nåd, o Gud; svara mig i din frälsande trofasthet.

15 Rädda mig ur dyn, så att jag icke sjunker ned; låt mig bliva räddad från dem som hata mig och från de djupa vattnen.

16 Låt icke vattensvallet fördränka mig eller djupet uppsluka mig; och låt ej graven tillsluta sitt gap över mig.

17 Svara mig, HERRE, ty god är din nåd; vänd dig till mig efter din stora barmhärtighet.

18 Fördölj icke ditt ansikte för din tjänare, ty jag är i nöd; skynda att svara mig.

19 Kom till min själ och förlossa henne; befria mig för mina fienders skull.

20 Du känner min smälek, min skam och blygd; du ser alla mina ovänner.

21 Smälek har krossat mitt hjärta, så att jag är vanmäktig; jag väntade på medlidande, men där var intet, och på tröstare, men jag fann ingen.

22 De gåvo mig galla att äta, och ättika att dricka, i min törst.

23 Må deras bord framför dem bliva till en snara och till ett giller, bäst de gå där säkra;

24 må deras ögon förmörkas, så att de icke se; gör deras länder vacklande alltid.

25 Gjut ut över dem din ogunst, och låt din vredes glöd hinna upp dem.

26 Deras gård blive öde, ingen må finnas, som bor i deras hyddor,

27 eftersom de förfölja dem som du själv har slagit och orda om huru de plågas, som du har stungit.

28 Låt dem gå från missgärning till missgärning, och låt dem icke komma till din rättfärdighet.

29 Må de utplånas ur de levandes bok och icke varda uppskrivna bland de rättfärdiga.

30 Men mig som är betryckt och plågad, mig skall din frälsning, o Gud, beskydda.

31 Jag vill lova Guds namn med sång och upphöja honom med tacksägelse.

32 Det skall behaga HERREN bättre än någon tjur, något offerdjur med horn och klövar.

33 När de ödmjuka se det, skola de glädja sig; I som söken Gud, edra hjärtan skola leva.

34 Ty HERREN lyssnar till de fattiga och föraktar icke sina fångna.

35 Honom love himmelen och jorden, havet och allt vad som rör sig däri.

36 Ty Gud skall frälsa Sion, han skall bygga upp Juda städer; man skall bo i dem och besitta landet.

37 Hans tjänares barn skola få det till arvedel, och de som älska hans namn skola bo däri.