Jobs svar på Elifas andra tal

16 Då tog Job till orda och sade:

Detta har jag hört många gånger!
    Ni är alla bedrövliga tröstare.
Är det ingen ände på detta tal i vädret,
vad frestar dig att ta till orda?
Också jag kunde tala som ni
    om ni vore i mitt ställe.
Jag kunde fläta samman ord mot er
    och skaka mitt huvud mot er.
Men jag skulle styrka er med mitt tal,
mina läppars tröst skulle ge er lindring.
Om jag talar lindras ej min plåga,
    och tiger jag, lämnar den mig inte.

Men nu har han uttömt all min kraft,
du har ödelagt hela mitt hus.
Du har fjättrat mig,
    det har blivit mitt vittnesbörd.
Min avtärdhet träder upp och vittnar mot mig.
Hans vrede sliter sönder och jagar mig,
sina tänder gnisslar han mot mig.
    Min ovän sänder vassa blickar mot mig.
10 De spärrar upp munnen mot mig,
    hånfullt slår de mig på kinden,
alla gaddar sig samman mot mig.
11 Gud utlämnar mig åt de ogudaktiga
och kastar mig i de ondas händer.

12 Jag satt i trygghet, då krossade han mig,
han grep mig i nacken och slog mig i bitar,
han gjorde mig till sin måltavla,
13 han skjuter pilar från alla sidor,
    genomborrar mina njurar utan förskoning,
min galla häller han ut på marken.
14 Han bryter ner mig med slag på slag,
stormar emot mig som en krigare.
15 Jag bär säcktyg hopfäst över min hud
och har sänkt mitt horn i stoftet.
16 Mitt ansikte är rödflammigt av tårar,
mina ögonlock mörka av dödsskugga,
17 fastän mina händer är fria från våld och min bön är ren.

18 Du jord, täck inte över mitt blod,
    låt ingen viloplats finnas för mitt rop.
19 Se, redan nu har jag i himlen mitt vittne,
i höjden min försvarare.
20 Mina vänner bespottar mig,
    mitt öga fäller tårar inför Gud.
21 Må han skaffa rätt mellan man och Gud,
mellan ett människobarn och dess nästa.
22 Ty om endast några år skall jag vandra på vägen
utan återvändo.

Job ber om tröst och uppmuntran

16 Då svarade Job:

Jag har hört allt det här förut.
    Ni är eländiga tröstare allihop.
Ska du aldrig sluta upp med att prata i vädret?
    Vad är det som får dig att fortsätta?
Men kanske skulle jag tala som ni
    om våra roller var ombytta,
komma med långa utläggningar
    och skaka på huvudet åt er.
Jag skulle dock uppmuntra er, trösta,
    försöka ge lindring.

Men hur mycket jag än talar,
    lindras inte min smärta.
Om jag tiger, släpper den inte.
    Han har tömt mig på all min kraft
och tagit min familj från mig.[a]
    Du har bundit mig – och det vittnar mot mig.
Min magra gestalt anklagar mig.
    Han jagar mig och sliter sönder mig i vrede.
Han biter ihop tänderna mot mig
    och sänder hätska blickar mot mig.
10 De har öppnat sin mun mot mig i hån.
    De slår mig på kinden
och sammangaddar sig mot mig.
11     Gud har överlämnat mig åt de ogudaktiga,
kastat mig i de ondas hand.
12     Jag levde lugnt och stilla,
men han bröt ner mig.
    Han tog mig i nackskinnet
och krossade mig
    och gjorde mig till sin måltavla.
13 Hans bågskyttar omger mig,
    och genomborrar skoningslöst mina njurar,
så att min galla rinner ut på marken.
14     Gång på gång anfaller han mig
och rusar emot mig som en krigare.

15 Jag har sytt säcktyg för min hud
    och sänker ner mitt ansikte[b] i stoftet.
16 Mitt ansikte är rött av gråt,
    och runt mina ögon finns en djup skugga.
17 Ändå är mina händer fria från våld
    och min bön ren.

18 Du jord, täck inte över mitt blod!
    Låt mitt rop aldrig läggas till vila.
19 Redan nu har jag mitt vittne i himlen.
    Min försvarare finns där uppe i det höga.
20 Mina vänner gör mig till åtlöje,[c]
    mitt öga fäller tårar inför Gud.
21 Han vädjar för en människa inför Gud,
    som ett människobarn vädjar för sin nästa.

22 Om bara några år ska jag börja den vandring
    från vilken jag aldrig återvänder.

Footnotes

  1. 16:7 Grundtextens innebörd är osäker.
  2. 16:15 Ordagrant: mitt horn, som ofta är ett poetiskt uttryck för bl.a. ära. Se t.ex. not till 2 Sam 22:36.
  3. 16:20 Avsnittet är svårtolkat, och vänner kan antingen vara en parentetisk utsaga, eller om det tolkas som singularis (som många översättningar gör), är det en fortsättning på v. 19 och kan ev. översättas: Min vän är min medlare när jag utgjuter mina tårar inför Gud, och han ber för människan inför Gud som en människa ber för en annan.