⁷ Det finns alltid hopp för ett träd.
    Om det blir nerhugget,
kan det växa upp igen och skjuta nya skott.
⁸     Även om dess rötter åldras i jorden
och dess stubbe tynar bort,
⁹     kan det spira igen och skjuta skott som en ung planta
        så fort det får en aning vatten.
¹⁰ Men när en människa dör,
    när hon ger upp andan och blir liggande – 
var är hon då?
¹¹     Som vattnet försvinner från havet,
och som en flod sinar och torkar ut,
¹²     så lägger sig en människa ner
och reser sig inte
    förrän himlarna inte längre finns till.
Hon väcks inte upp ur sin sömn.

¹³ Om du ändå ville gömma mig i dödsriket
    och dölja mig tills din vrede har gått över,
bestämma en tid då du vill komma ihåg mig igen!
¹⁴     Om en människa dör, kan hon då få liv igen?
Då skulle jag hålla ut i min trältjänsts dagar,
    fram till dess att min avlösning kom.
¹⁵ Då skulle du kalla på mig,
    och jag skulle svara.
Du skulle längta efter den du skapat.
¹⁶     Du räknar mina steg,
men inte mina synder.
¹⁷     Mina överträdelser ligger förseglade i en pung,
och du täcker över min synd.

¹⁸ Bergen vittrar sönder och rasar,
    klippan förflyttar sig från sin plats.
¹⁹ Så som vattnet mal stenen till sand
    och vattenströmmarna sköljer bort jorden,
    så utplånar du människans hopp.
²⁰ Du slår ner henne för alltid,
    och hon försvinner från scenen.
Du förändrar hennes utseende,
    och sedan skickar du bort henne.
²¹ Om hennes söner blir hedrade
    får hon aldrig veta,
om de blir ringa
    ser hon det inte.
²² Hon känner bara smärtan i sin egen kropp
    och sorgen i sin själ.