Hesekiels profetkallelse och uppdrag

2 Han sa: ”Människa, res dig upp,^[a], så ska jag tala till dig.” ² Och medan han talade kom Anden^[b] in i mig och reste upp mig på fötterna, och jag hörde honom tala till mig.

³ Han sa: ”Du människa, jag sänder dig till israeliterna, ett folk som gör uppror mot mig. De och deras förfäder har varit upproriska mot mig fram till denna dag. ⁴ Till dessa med fräck uppsyn och envist hjärta sänder jag dig, och du ska säga till dem: ’Så säger Herren, Herren.’ ⁵ Vare sig de lyssnar eller inte – för ett upproriskt släkte är de – kommer de att få veta att en profet har varit ibland dem.

⁶ Du människa, var inte rädd för dem! Var inte rädd för vad de säger, även om det är nässlor och törnen runt omkring dig och du bor bland skorpioner. Var inte rädd för vad de säger, och bli inte förskräckt för dem, för de är ett upproriskt släkte. ⁷ Du ska tala mina ord till dem vare sig de lyssnar eller inte, för de är upproriska. ⁸ Människa, lyssna nu på vad jag säger till dig. Var inte upprorisk som detta upproriska släkte! Öppna munnen och ät vad jag ger dig!”

⁹ Jag såg en hand räckas ut mot mig, och i den var en bokrulle. ¹⁰ Han rullade upp den inför mig, och den var fullskriven på både fram- och baksidan. Det som var skrivet i den var klagosånger, suckan och jämmer.