Kungen låter hänga Haman

7 Kungen och Haman kom alltså till måltiden hos drottning Ester, ² och även denna andra dag, medan de drack av vinet frågade kungen: ”Vad vill du be om, drottning Ester? Du ska få det. Vad önskar du dig? Din önskan ska uppfyllas, om det så är hälften av mitt rike.”

³ Drottning Ester svarade: ”Om du ser på mig med välvilja, min kung, och om du, o kung, finner det för gott, så rädda mitt liv, det är min bön, och skona mitt folk, det är min önskan. ⁴ Jag och mitt folk har nämligen blivit sålda till förintelse, till att dödas och utplånas. Om det bara varit så att vi blivit sålda till slavar och slavinnor, skulle jag ha tigit, för en sådan olycka hade inte varit så stor att man hade behövt besvära kungen med den.”

⁵ ”Vem är det?” frågade kung Xerxes. ”Var är han som vågar göra något sådant?” ⁶ ”En motståndare och fiende, den onde Haman som sitter här”, svarade Ester.

Haman blev skräckslagen inför kungen och drottningen. ⁷ Kungen reste sig i vredesmod, lämnade sitt vin och gick ut i slottsträdgården. Haman stannade kvar för att bönfalla drottning Ester om sitt liv, för han förstod att kungen redan fattat beslutet om hans öde. ⁸ Just när kungen kom tillbaka in i festsalen^[a] från slottsträdgården kastade sig Haman mot soffan där Ester låg till bords.

”Tänker han till och med ofreda drottningen här i palatset inför mina ögon?” röt kungen, och knappt hade kungen hunnit säga detta innan dödsbindeln sattes för Hamans ansikte.

⁹ Då sa Harvona, en av kungens hovmän: ”En tjugofem meter hög påle står redan vid Hamans hus. Den har han rest för Mordokaj, som med sina ord en gång räddade kungen.”

”Häng Haman i den”, befallde kungen.

¹⁰ Så hängde de upp Haman på pålen, som han själv hade rest för Mordokaj, och först då lade sig kungens vrede.