² När härförare anför i Israel,
    när folket villigt offrar sig
- lova Herren!

³ Hör, ni kungar! Lyssna, ni furstar!
    Jag vill sjunga, till Herrens ära vill jag sjunga,
jag vill lovsjunga Herren,
    Israels Gud.

⁴ Herre, när du drog ut från Seir,
    när du skred fram från Edoms land,
då bävade jorden,
    då strömmade det från himlen,
då strömmade vatten ner från molnen.
⁵ Bergen skalv inför Herrens ansikte,
Sinai, inför Herrens, Israels Guds, ansikte.

⁶ I Samgars dagar, Anats sons,
    i Jaels dagar låg vägarna öde.
Vandrarna måste färdas omvägar.
⁷ Ingen ledare fanns, ingen fanns i Israel
förrän jag, Debora, trädde fram,
    trädde fram som en moder i Israel.
⁸ Man valde åt sig nya gudar,
    då nådde striden fram till portarna.
Men varken sköld eller spjut
    fanns att se hos de fyrtiotusen i Israel.
⁹ Mitt hjärta tillhör Israels furstar
    och dem bland folket som villigt offrade sig.
Lova Herren!

¹⁰ Ni som rider på vita åsninnor,
    ni som sitter hemma på mattor,
och ni som vandrar på vägen, sjung!
¹¹ När man under sång delar byte mellan vattenhoarna,
då lovprisar man där Herrens rättfärdiga gärningar,
att han i rättfärdighet regerar i Israel.
Då drog Herrens folk ner till portarna.

¹² Vakna, vakna, Debora!
    Vakna, vakna, sjung din sång!
Stå upp Barak! Tag dig fångar,
    du Abinoams son!
¹³ Då satte folkets kvarleva de tappra till anförare,
Herren satte mig till anförare över hjältarna.
¹⁴ Från Efraim kom män med rotfäste i Amalek.
Benjamin följde dig med dina skaror.
Från Makir kom furstar ner
    och från Sebulon män med ledarstav.
¹⁵ Furstarna i Isaskar slöt sig till Debora.
Och liksom Isaskar gjorde också Barak,
ner i dalen skyndade man i dennes spår.
Bland Rubens ätter hölls stora rådslag.

¹⁶ Varför satt du kvar bland dina fållor
och lyssnade till flöjtspel vid hjordarna?
Bland Rubens ätter fördes stora överläggningar.
¹⁷ Gilead stannade på andra sidan Jordan.
Och Dan, varför dröjde han ännu vid skeppen?
Aser satt kvar vid havets strand,
    vid sina vikar stannade han.
¹⁸ Men Sebulon var ett folk som föraktade döden,
Naftali likaså, på stridsfältets höjder.

¹⁹ Kungar drog fram och stred,
    då stred Kanaans kungar vid Taanak, nära Megiddos vatten.
Men byte av silver vann de inte.
²⁰ Från himlen fördes strid,
    stjärnorna stred från sina banor mot Sisera.
²¹ Floden Kishon svepte dem bort, urtidsfloden, floden Kishon.
Gå fram, min själ, med makt!
²² Då stampade hästarnas hovar,
    när deras tappra ryttare jagade dem framåt, framåt.
²³ Förbanna Meros, säger Herrens ängel,
förbanna, ja, förbanna dess inbyggare,
därför att de ej kom Herren till hjälp,
Herren till hjälp bland hjältarna.

²⁴ Välsignad vare Jael framför andra kvinnor,
keniten Hebers hustru,
    välsignad framför alla kvinnor som bor i tält.
²⁵ Vatten begärde han,
    hon gav honom mjölk,
gräddmjölk bar hon fram i högtidsskålen.
²⁶ Sin hand räckte hon ut efter tältpluggen,
sin högra hand efter arbetshammaren.
Med den slog hon Sisera
    och krossade hans huvud,
spräckte hans tinning och genomborrade den.
²⁷ Vid hennes fötter sjönk han ihop,
    föll och blev liggande.
Vid hennes fötter sjönk han ihop och föll.
Där han sjönk ihop,
    där föll han slagen till döds.

²⁸ Ut genom fönstret skådar Siseras moder,
hon ropar ut genom gallret:
"Varför dröjer hans vagn att komma?
Varför hörs inte ljudet från hans vagnar?"
²⁹ Då svarar de klokaste av hennes hovtärnor,
och själv ger hon sig samma svar:
³⁰ "Utan tvivel vann de byte som de nu delar:
en flicka eller två åt var och en av männen,
byte av praktvävnader för Siseras räkning,
byte av praktvävnader, brokiga tyger,
en brokig duk eller två för de fångnas halsar."

³¹ Så må alla dina fiender förgås, o Herre.
Men de som älskar honom må likna solen,
när den går upp i kraft.