Add parallel Print Page Options

Mose ber Gud om hjälp

Men Mose sa: De kommer inte att tro mig, och de kommer inte att göra vad jag säger. De kommer förmodligen att säga att Herren aldrig har uppenbarat sig för mig!

Vad är det du har i din hand? frågade Herren honom. En herdestav, svarade han.

Kasta den på marken, sa Herren till honom. När Mose kastade den på marken förvandlades den till en orm, och han sprang undan för den.

Då sa Herren till honom: Ta fast den i stjärten! När Mose gjorde det, blev den en stav igen.

Detta ska få dem att förstå att Herren, deras förfäders Gud, Abrahams, Isaks och Jakobs Gud, har uppenbarat sig för dig.

Stick nu in handen innanför din mantel vid bröstet. Han gjorde som Herren hade sagt och drog sedan ut den igen. Då var den alldeles vit av spetälska!

Stick in den igen, sa Herren. När han sedan drog ut den på nytt var den normal, precis som förut.

Om de inte tror det första undret, kommer de att tro det andra, sa Herren till honom,

och om de inte accepterar dig efter dessa båda tecken, ska du ta vatten från Nilen och hälla ut det på torra land, och då ska det förvandlas till blod.

10 Men Mose kom med fler invändningar: Herre, jag har inte så lätt för att tala. Det har jag aldrig haft och inte heller nu, sedan du har talat till mig! Jag har svårt att uttrycka mig.

11 Vem har gett dig din mun? frågade Herren honom. Är det inte jag, Herren, som gör att en människa kan tala eller inte tala, se eller inte se, höra eller inte höra?

12 Gå nu och gör som jag har sagt, och jag ska hjälpa dig så att du kan tala, och jag ska tala om för dig vad du ska säga.

13 Men Herre, kan du inte sända någon annan? invände Mose.

14 Då blev Herren arg och sa: Men du har ju din bror Aron, leviten, och han är en man som kan tala. Han är redan på väg till dig och kommer att bli glad när han träffar dig.

15 Jag ska tala om för dig vad du ska säga till honom, jag ska hjälpa er båda att tala tillsammans, och jag ska tala om för er vad ni ska göra.

16 Han ska vara din talesman inför folket, och du ska vara som en gud för honom och ge honom budskap från mig.

17 Glöm nu inte att ta med dig staven, så att du kan göra de under jag har visat dig.

Mose återvänder till Egypten

18 Mose gick hem och sa till sin svärfar Jetro: Med din tillåtelse skulle jag vilja gå tillbaka till Egypten och besöka mina släktingar. Ja, jag vet ju inte ens om de lever.Du har min välsignelse att gå, svarade Jetro.

19 Innan Mose lämnade Midjan, sa Herren till honom: Var inte rädd för att gå tillbaka till Egypten, för alla de som ville döda dig är nu själva döda.

20 Mose satte sin hustru och sina söner på en åsna och började resan till Egypten. I handen hade han Guds stav.

21 Herren sa till Mose: Se till att du kommer inför Farao när du kommer tillbaka till Egypten, och gör de under som jag har visat dig. Men jag kommer att förhärda hans hjärta, så att han inte släpper folket.

22 Då ska du säga till honom: 'Så säger Herren: Israel är min förstfödde son,

23 och nu har jag gett dig befallning att låta honom gå, så att han kan hålla gudstjänst åt mig, men du har vägrat. Därför ska jag nu döda din förstfödde son.

24 När Mose och hans familj en kväll under resan hade stannat för natten, kom Herren emot Mose och ville döda honom.

25-26 Då tog Sippora en flintkniv och skar bort förhuden på sin son och vidrörde Moses fötter med den. Hon utbrast med avsky: Med blod har jag fått tillbaka min man!Då lät Herren honom vara.

27 Samtidigt sa Herren till Aron: Gåut i öknen och möt Mose. Aron gick ända till Horeb, Guds berg, och träffade Mose där, och det blev ett hjärtligt återseende.

28 Mose talade om för Aron vad Gud hade sagt att de skulle göra och berättade om de under de skulle utföra inför Farao.

29 Mose och Aron vände sedan mot Egypten där de samlade de äldste i Israel till ett möte.

30 Aron berättade för dem vad Herren hade sagt till Mose, och Mose lät folket se undren, som Herren hade visat honom.

31 Då förstod de äldste att det var Gud som hade sänt dem. Och när de på detta sätt hade fått bevis för att Gud sett till deras nöd och förtvivlan, blev de glada och tacksamma och böjde sig inför Gud i tillbedjan.