Gud förser sitt folk med kött och bröd

16 De lämnade Elim och fortsatte sin vandring in i öknen Sin mellan Elim och Sinai och de kom dit den femtonde dagen i andra månaden efter att de lämnat Egypten. ² Där började hela menigheten än en gång klaga på Mose och Aron. ³ De sa: ”Tänk om Herren hade låtit oss dö i Egypten, där vi satt runt våra köttgrytor och hade tillräckligt med mat att äta! Nu har ni fört oss ut i öknen, där vi alla som är samlade här kommer att dö av svält.”

⁴ Då sa Herren till Mose: ”Jag ska låta mat regna ner från himlen till er. Sedan kan folket gå ut varje dag och samla in så mycket som de behöver. Jag ska pröva dem för att se om de följer mina instruktioner eller inte. ⁵ När de på den sjätte dagen lagar vad de samlat in ska det vara dubbelt så mycket som de övriga dagarna.”

⁶ Mose och Aron meddelade israeliterna: ”I kväll ska ni inse att det var Herren som förde er ut ur Egypten, ⁷ och i morgon ska ni få se Herrens härlighet, för han har hört hur ni klagar på honom. Det är honom ni klagar på, för vilka är vi att ni skulle klaga på oss?” ⁸ Mose sa vidare: ”Herren ska ge er kött att äta i kväll, och imorgon ska ni få bröd. Han har hört hur ni knotar mot honom. Vi är ingenting, och det är inte mot oss ni knotar utan mot Herren.”

⁹ Sedan sa Mose till Aron: ”Säg till hela Israels folk att komma fram inför Herren, eftersom han har hört deras klagan.” ¹⁰ Aron talade sedan till israeliternas menighet och när de vände sig mot öknen, uppenbarade sig Herrens härlighet i molnet.

¹¹ Herren talade till Mose: ¹² ”Jag har hört israeliternas klagan. Säg till dem: ’I skymningen ikväll ska ni få kött och imorgon ska ni mättas med bröd och då ska ni förstå att jag är Herren, er Gud.’ ”

¹³ Den kvällen kom en stor mängd vaktlar och täckte hela lägret och på morgonen låg det dagg runt omkring lägerplatsen. ¹⁴ När daggen lite senare försvann, lämnade den kvar något tunt, frasigt^[a], som liknade rimfrost på marken. ¹⁵ När israeliterna såg detta, frågade de varandra: ”Vad är det här?” De visste inte vad det var.

Mose svarade: ”Det är den mat som Herren har gett er att äta. ¹⁶ Herren har befallt att var och en ska samla in så mycket han behöver för sitt hushåll, ett omermått^[b] per person.”

¹⁷ Israeliterna gjorde så. Några samlade mer, andra samlade mindre. ¹⁸ Och när de mätte upp vad de samlat i sina mått, hade de som samlat mycket inte för mycket, och de som hade samlat litet hade inte för lite. Alla hade samlat så mycket som de behövde.

¹⁹ Och Mose sa till folket: ”Lämna ingenting kvar till i morgon!” ²⁰ Men det fanns sådana som inte ville lyssna till Mose utan lämnade lite kvar till morgonen därpå. Men då var det fullt av mask och luktade illa och Mose blev arg på dem. ²¹ Så samlade de mat varje morgon, var och en efter sitt behov, och när solen steg allt högre smälte det bort. ²² På sjätte dagen samlade de dubbelt så mycket som vanligt, två omermått till var och en. Ledarna bland folket gick då till Mose och rapporterade detta.

²³ Då talade han om för dem: ”Det är precis vad Herren har sagt. ’Morgondagen är en vilodag, en Herrens heliga sabbat^[c]. Baka och koka så mycket ni vill idag, och spara det som blir över till imorgon.’ ”

²⁴ De sparade mat till nästa morgon, som Mose hade sagt, och då luktade den inte illa och det fanns ingen mask i den. ²⁵ Och Mose sa: ”Detta är er mat för idag, för detta är Herrens sabbat, och det kommer inte att finnas någon mat alls ute på marken. ²⁶ Samla alltså mat under sex dagar. Den sjunde dagen är sabbat, och då kommer det inte att finnas någon mat där ute.”

²⁷ Några gick ändå ut på sabbaten för att samla mat men de fann ingen. ²⁸ Då sa Herren till Mose: ”Hur länge tänker ni vägra att lyda mina bud och befallningar? ²⁹ Se, Herren har gett er sabbaten. Därför ger han er på sjätte dagen mat för två dagar. Stanna nu kvar hemma i stillhet och gå inte ut på den sjunde dagen.” ³⁰ Efter det höll folket sabbatsvila den sjunde dagen.

³¹ Israeliterna kallade maten manna^[d]. Mannat var vitt som korianderfrö och smakade som bröd med honung.

³² Mose sa: ”Herren har befallt: ’Ta och bevara en omer manna, så att kommande generationer får se det bröd som jag försåg er med i öknen när jag förde er ut ur Egypten.’ ”

³³ Därför sa han till Aron att skaffa ett kärl och hälla upp ett omermått manna i det och placera det inför Herren för att förvaras åt kommande generationer. ³⁴ Aron gjorde som Herren hade befallt Mose. Han ställde kärlet inför förbundstecknet^[e] för att förvaras där.

³⁵ Under fyrtio år åt israeliterna manna, ända tills de kom in i Kanaans land, som var bebott; de åt manna tills de kom till gränsen till Kanaan. ³⁶ En omer är en tiondels efa.^[f]